Att städa lägenheten i Hässelby tog inte fem timmar som vi trodde, utan istaället ungefär 50 timmar. Men med frisk doft och skinande ren så sa vi ett sista hejdå och låste dörren bakom oss. Det var en soglig liten stund.. Men det mest sorliga av allt var när jag, sittandes på bänken utanför den stora entren såg den vita minibussen köra ut på gatan och lämna mig ensam kvar. Det gjorde lite ont i magen att veta att jag aldrig skulle komma tillbaka dit igen, aldrig sova på balkongen, aldrig röka vattenpipa med indianen och aldrig komma hem kl 5 på morgonen och laga köttbullar med makaroner. Jag kommer aldrig stå i köket med en mikrofon i handen och skråla så att grannarna klagar, jag kommer aldrig sitta och kedjeröka på balkongen och jag kommer aldrig igen ligga i den underbara sängen och kolla på Bridget Jones innan jag slummrar in på den väldigt sköna kudden jämte min fina fina ulla. Ulla är borta. Hässelby lägenheten är borta. Och det är inte utan en klump i magen som jag tänker på det.